Yvonne Johansson

Min mormor är död sedan flera år tillbaka, men det promenerar runt en dam som är en kopia av henne, runt i mina kvarter. Hon bor i närheten av där jag bor och jag har sett henne i flera år. Varje gång jag sett henne så brukar jag säga till min mamma att, nu har jag sett mormor igen, och en gång var jag tvungen att stoppa henne och tala om att hon var otroligt lik min mormor. Hon talade då om att hon bodde alldeles i närheten.
 Jag har hört att nånstans i världen så ska man ha en kopia, och om man har tur så kan man stöta ihop med dom. När jag konfimerade mig så bytte vi präster flera ggr. Och när jag var ute på en av mina ridturer på en sköthäst jag hade så red jag förbi Truve golfbana. Där stod en av mina konfirmationspräster och trändade på att slå iväg bollar, trodde jag. Jag red förbi och brottades med mitt samvete om jag skulle hälsa på honom eller inte. Jag beslöt att hälsa till sist och började ropa på honom. Först reagerade han inte men sedan fattade han att det var på honom jag ropade på. Han kom fram till mig med ett förvånat uttryck och jag undrade om han inte kände igen mig. Det visade sig att det inte var min konfirmations präst och jag kände hur röd jag blev. Han var på pricken lik konfirmationsprästen.
Jag slår vad om att om jag ställt dom bägge intill varandra så skulle man nog inte se vem som var vem.