Yvonne Johansson

Jag glömde tala om att det finns 2 varianter av Hackamore. Dels den mekaniska med stånghävsmekansim (Den med långa skänklar) och sedan Hackamoret med lösa delar med nos ludd under (korta skänklar). Den med hävstångseffekt är extremt starkt och man får inte rida med hårda händer eller sträckta tyglar med konstant tryck. Man ska rida som typ med en Bosal, man får ge och ta. Man kan inte heller ge direkta tygeltag som när man rider med bett. Helt enkelt man får rida mycket med balansen och kroppen (skänklarna) och inte så mycket med tyglarna. Om man är för brutal så kan man knäcka näsbenet på hästen, och Hackamoret får inte sitta för långt ner på näsbenet där den känsligaste delen sitter. Hackamoret med dom lösa delarna är inte så skarpt har inte ricktigt den skarpa hävstångseffekten. Jag red in Mallen med ett sådant men han trivdes inte med det. Det blev mycket bättre sedan när han fick på sig en Bosal. Jag kommer inte ihåg varför jag inte använde hans mammas mekaniska hackamore med dom längre skänklarna. Det gick jättebra att att rida med henne med det mekaniska hackamoret, men då hade jag ju ridit ett tag med bett före. Man måste lära hästen att böja och svara på direkta tygeltag först när man tränar hästen. Man får en mjukare och böjligare häst då. Man kan då rida hästen med ett sidepull, som också är en bettlös variant. Tyglarna sitter i då på sidorna och man kan böja hästen som om hästen hade bett i munnen. Men man ska börja att rida i en inhägnad först, för ett sidepull är inte tillräcklig skarpt för att få stopp på hästen om hästen skulle dra iväg. Man skulle nästan lika gärna rida hästen med grimma tycker jag då. Alla hästar är olika och har olika personligeheter. Bara för att ett bett passar en häst så kanske det bettet inte passar en annan häst, och det finns så mycket bett att välja på så man kan bli ruinerad bara av att tänka på det.  När jag var yngre så hade jag blivit lärd att så ska det vara och osv. Något alternativ fanns inte. Folk nu för tiden har blivit mer öppnare som tur är, och börjat inse att om man ska få någon framgång med vad för ridsport man håller på med, så kan man inte tvinga hästen att göra något den inte vill. Hästen och ryttaren är ett team och då måste man vara på samma våglängd och gilla att göra det man gör. Mallens Mamma Figgy fick upp ögonen på mig, och jag lärde mig mer av henne än av någon annan häst jag haft eller ridit på förut, och då var det ändå jag som red in henne och skulle lära henne en massa ting.
Här är en bild på ett sidepull, utan tyglar.