Varning för otrevlig läsning
Nu har jag ringt till Sanitetesslakt och kollat upp pris och hur det går till mm, igen. Jag har ringt tidigare för något år sedan och tidigare också o kollat upp, och priset höjs för varje år. 4000 kostade det förra året och nu 4600. Eftersom Mallen är triangelmärkt så har jag redan fått ut försäkringspengarna som han var försäkrad i före han fick stakningsskadan, men dom är slut så jag får betala med egna pengar. Det är precis så jag har dom pengarna på banken, sedan har jag pengar hemma i sparbössan men som jag måste ha till bilen för att reparare den, och försöka hitta vinterdäck i bättre skick än dom jag har, som jag kört med i 12 år. Jag ska prata med stallägaren i morgon och kolla upp var någonstans vi kan vara. Jag skulle helst vilja ta bort honom ute på betet samma dag som vi ska flytta hem dom. Dom ville helst att det skulle vara med någon som höll i honom också, men jag känner ingen som skulle vilja det och jag vet inte om jag skulle kunna vara det. Det skulle bara vara för mycket. Jag var inte med när jag tog bort Mallens mamma. Hon var bara 6 år och Mallen 2 1/2 månad gammal. Då fick jag hjälp av bonden som hade gården men nu är det lite annorlunda. Dom måste vara på en plats där dom kan tappa av allt blod också och som är lätt att sanera, och helst skulle han vara utan skor. Jag sa att han inte kunde vara det pg. hovömhet och att han fick ont, så i speciellla fall gick det väl bra. Dom kunde ta bort skorna efteråt. Mallen är för dålig att användas som medryttar häst, annars skulle jag kunna få in lite pengar den vägen. Men det räcker med medryttare. Han blev i mycket sämre skick efter medryttaren jag hade som inte tog hänsyn till att jag inte ville att han skulle ridas på sommaren. Det var då jag fick triangelmärka honom och trots att han fick vila sedan resten av den sommaren, tog den lång tid för honom att bli såpass bra att man kunde galoppera på honom, men han blev inte samma häst igen. Han tål ingen belastning alls på sommaren och man kan bara rida på honom då och då under vinterhalvåret när han inte går med huvudet nere i backen och äter hela tiden. Man märker det när hovslagaren skor om honom på sommaren. Han blir kinkig när han får stå på 3 ben länge, och när man gör böjprov på honom sedan så haltar han. Däremot några dagar senare när han vilat från hovslagningen, och man gör ett nytt böjprov så brukar han vara ok igen. Jag har gått och tänkt på det här hela sommaren, och det är därför jag fiskat så mycket. Livet är så här och man får försöka göra det bästa av det. Jag har haft så många djur som har dött förr eller senare och som jag fått avliva, så man måste försöka tänka att det är en naturlig process. Livet är så. Har vi en gång fötts så ska vi en gång dö. frågan är bara när? Mallen har i alla fall fått leva i 19 år och fått uppleva en massa spännande och även tråkiga saker. Hans mamma blev bara 6 år, pg. av ett krossat knä, och det tog 5 år för mig att sluta gråta så fort jag såg hennes porträtt på väggen. Misse jag hade, som jag tog med mig när jag flyttade hemifrån, var en bamse katt och världens goaste kisse. Han hade en likadan tjock päls som Nossan men han vägde runt 6 - 7 kg. När han blev 15 så började han se dåligt och tackla av helt. Han blev till sist helt blind, mager som en skrika pg. av att han inte kunde behålla maten längre och vinglig i hela kroppen. Antagligen hade han drabbats av åldersdiabetes. Tillslut kunde jag bara inte se honom längre, det var synd om katten och jag kände att jag hade väntat för länge med att ta bort honom. Jag ville minnas honom som han var när han var frisk och stor katt. 15 1/2 år blev han och jag tänkte att alldrig mer vill jag att något av mina djur ska få lida så länge. Det är svårt att ta det beslutet och veta när i rätt ögonblick det är. En häst är ett dyrt djur att underhålla. Jag har kämpat i så många år med behålla honom så han får leva lite längre. Jag har tiggt pengar från alla håll o kanter och alla pengar jag har eller haft har gått till honom eller till bilen. Jag vill tacka alla som har ställt upp för mig för utan dom hade jag inte kunnat behålla honom så länge. Men nu är pengarna slut och jag har fått nog. Jag måste tänka på hur jag själv mår. Min bil som jag har måste jag underhålla på bästa möjliga sätt för att den ska rulla länge, för när den inte gör det mer så kommer jag få det jobbigt. Min bil är den enda bil hittils som jag hittat som jag kan sitta i bra, utan att få ont. Jag måste värdesätta sådant för att kunna leva ett så drägligt liv som möjligt med mitt handikapp. Allt som jag inte får ont av, mår jag bra av av. Jag längtar efter att ha råd att bara ta bilen och åka iväg och se mig omkring då och då och ta en fika, utan att få ångest av att jag måste ha pengar till mat och stallhyra till Mallen.
