Ibo, min lilla Ibo
Jag är fortfarande i nostalgitagena. Satt i går och bläddrade i gamla fotoalbum. Nu önskar jag att jag faktiskt hade en scanner, men den får vänta. Mobilkameran får väl duga så länge. När jag var 15 så blev jag fodervärd på en lika gammal travhäst, som jag var fodervärd på i 2 år. Ibo hette han och han hade varit rid häst det mesta i sitt liv, efter en skada han fick i boxen. Ägarens dotter Pia skrek till sig honom som ridhäst, för att han skulle slippa avlivas. Det jag vet om hans skada var att han fastnade i nånting och rev upp ena benet så benpipa och senor syntes. Urk! Några år senare så följde hon med sin pojkvän till Jönköping där han skulle studera och då fick jag ta hand om honom så länge. Den pållen var jobbig att få tag på i hagen. En gång gick jag efter honom i hagen i 3 timmar. Jag blev så sur till slut så jag räckte ut tungan åt honom och gjorde fula grimaser. Himmel vad arg han blev. Han la öronen på nacken och satte av efter mig. Jag slängde mig över staketet i sista stund, och när jag med andan i halsen stod där och blegade på honom, en aning förskräckt, undrade jag om han verkligen fattade vad jag hade gjort. Han var rätt irriterad över min efterhängshet. Men jag undrar om han verkligen förstod vad jag gjort. Många gånger när jag hållit på hästar så har jag undrat hur intilleganta dom igentligen är. Jag har en kuslig föraning ibland, och det rätt ofta, att dom faktiskt är mer intilligenta än vad man tror. Det är bara det att dom vill inte låta sig styras hur som helst utan man måste få dom att tro att det är dom som får bestämma. I vilket fall som helst så fick jag tag i Ibo till slut. När både jag och han lugnat ner oss igen. Så klättrade jag in i hagen. Jag hade ju inget annat för mig den här dagen så jag kunde lika gärna slå ihjäl lite mer tid med att krypa omkring på alla fyra och repa gräs, som jag sedan slängde omkring mig, lätt frustrerat. Efetrer ett tag så upptäckte jag att Ibo kom närmare och närmare. Han hade ju alldrig sett en människa krypa omkring så där och sprätta gräs omkring sig. Hästar är extremt nyfikna av sig till sin natur, och när jag blev varse hans nyfikenhet så tänkte jag att, tänk om han kunde komma lita närmare. Då kanske jag kunde fånga honom. Efter en halvtimme senare så befann sig Ibo knappt en meter ifrån mig, och när han nästan var inpå mig så slängde jag mig fram och fick tag i grimman. Ibo blev alldeles chockad över vad som hänt, Jag glömmer alldrig hans uttryck när han såg på mig, med anklagande blick.
