Jag saknar Mallen
Idag hjälpte jag Milles ägare att mocka ur Milles box och göra iordning hans mat. Det var jobbigt i början för alla minnen med Mallen kom upp. Jag hade lite svårt med att mocka med Milles grep, men som tur var fanns min gamla grep kvar. Vet inte vad som hände då men det kände plötsligt lättare inombords när jag med min egna gamla grep började mocka. Sedan kom det en hästägare som skulle mocka och rida, och som vanligt kunde jag inte hålla tyst och började prata. Jag är välldigt pratglad av mig. Jag är medveten om det och jag försöker hålla igen när jag känner, att nu har jag nog pratat lite för mycket. Jag saknar välldigt mycket att gå omkring och pyssla i stallet och få borsta, smeka och klappa upp Mallen. Jag kunde inte låta bli att ta in Milles lite och borsta upp honom och ge honom en massa äpplen. Jag brukade vara välldigt poppulär när kom ut till betet med kassen full med päron och äpplen. Både Mallen och Milles stod som tårtljus och trängdes. Jag blev välldigt poppulär nu också. Jag kände ricktigt hur Milles piggnade till, och sedan när jag skulle leda ut honom till hagen igen, så var han ricktigt sprallig. Det var inte bara äpplena märkte jag som gjorde att han blev lite gladare. Han gillade verkligen att bli borstad.
Tänk om jag hade lite bättre ekonomi och inte haft så ont i ryggen. Jag har börjat fundera på hur jag kanske skulle få in lite extra pengar. Försäkringskassan har skickat ut info att man kan få studera eller prova på att jobba utan att det ska påverka sjukersättningen. Men jag vet att jag inte klarar av vanligt jobb. Jag kan inte sitta på vilka stolar som helst, och inte hur länge som helst heller. Sedan är jag välldigt påverkad av väder och vind och stresskänslig när jag har välldigt ont. Jag skulle annars kunna göra någonting som jag inte skulle bli så bunden av. Tex. Jag tycker det är välldigt roligt att fotografera, djur och naturbilder och jag har börjat fantisera lite om att jag skulle kunna fota lite bilder och försöka sälja dom sedan som vykort. Jag har ingen digitalkamera än och alla bilder jag lagt in på bloggen har jag tagit med mobilkameran. Det blir inte så bra kvalite med en mobilkamera. Jag vet inte heller om jag är tillräckligt bra, och jag har ingen aning om hur mycekt man kan tjäna på att fotografera. Ni som är inte på min blogg och kikar. Bläddra gärna igenom bloggen och titta på bilderna och skriv gärna ett svar till mig om vad ni tycker. Om jag lyckats på något sätt få en bättre ekonomi och känner att jag åter skulle kunna ha en liten häst, ekonomiskt. Då skulle jag vilja ha en lite Welsh mountain ponny att köra runt med, i en fin liten vagn. Jag vet. Jag fantiserar välldigt nu. Om jag skulle ha en häst till, då får jag banne mig ha mycket pengar först och gärna ha ett eget litet ställe på landet, hi hi. Det kommer säkert hinna växa spindelnät på mig först. Mallen och hans mamma kommer förevigt finnas på en speciell plats i mitt hjärta. Det finns inte många sådana hästar, som har varit så personliga och inviduella som dom. Man får vara glad om man får träffa en sådan häst under sitt liv. Milles är också en välldig personlig häst. Jag upptäckte idag att han snart har tuggat sig igenom sitt grimskaft, helt och hållet. Jag tror grimskaftet är för honom, som en snuttefilt är för oss, när vi var små. Det är något tryggt att snutta på.
Tänk om jag hade lite bättre ekonomi och inte haft så ont i ryggen. Jag har börjat fundera på hur jag kanske skulle få in lite extra pengar. Försäkringskassan har skickat ut info att man kan få studera eller prova på att jobba utan att det ska påverka sjukersättningen. Men jag vet att jag inte klarar av vanligt jobb. Jag kan inte sitta på vilka stolar som helst, och inte hur länge som helst heller. Sedan är jag välldigt påverkad av väder och vind och stresskänslig när jag har välldigt ont. Jag skulle annars kunna göra någonting som jag inte skulle bli så bunden av. Tex. Jag tycker det är välldigt roligt att fotografera, djur och naturbilder och jag har börjat fantisera lite om att jag skulle kunna fota lite bilder och försöka sälja dom sedan som vykort. Jag har ingen digitalkamera än och alla bilder jag lagt in på bloggen har jag tagit med mobilkameran. Det blir inte så bra kvalite med en mobilkamera. Jag vet inte heller om jag är tillräckligt bra, och jag har ingen aning om hur mycekt man kan tjäna på att fotografera. Ni som är inte på min blogg och kikar. Bläddra gärna igenom bloggen och titta på bilderna och skriv gärna ett svar till mig om vad ni tycker. Om jag lyckats på något sätt få en bättre ekonomi och känner att jag åter skulle kunna ha en liten häst, ekonomiskt. Då skulle jag vilja ha en lite Welsh mountain ponny att köra runt med, i en fin liten vagn. Jag vet. Jag fantiserar välldigt nu. Om jag skulle ha en häst till, då får jag banne mig ha mycket pengar först och gärna ha ett eget litet ställe på landet, hi hi. Det kommer säkert hinna växa spindelnät på mig först. Mallen och hans mamma kommer förevigt finnas på en speciell plats i mitt hjärta. Det finns inte många sådana hästar, som har varit så personliga och inviduella som dom. Man får vara glad om man får träffa en sådan häst under sitt liv. Milles är också en välldig personlig häst. Jag upptäckte idag att han snart har tuggat sig igenom sitt grimskaft, helt och hållet. Jag tror grimskaftet är för honom, som en snuttefilt är för oss, när vi var små. Det är något tryggt att snutta på.
