Orber?
Idag fick jag ta in hästarna för natten, ute vid betet, och jag tog lite kort då på Mallen och Milles. På dom första bilderna jag tog så dök det upp oförklariga streck, och när jag kom hem så började kolla på nätet efter bilder på Orber. Ni som sett eller ser på spökjägar serier mm vet att det kan dyka upp Orber på filmerna och på bilderna dom tar. Orber små klot eller snabba streck som ska föreställa andar säger dom. Jag kan inte riktigt förklara det bättre, men det skulle inte förvåna mig om det är Mallens mamma som dykt upp i Mallens närhet igen. Jag har tänkt mycket på henne den sista tiden. Precis i början när jag kom till det förra stallet så hade Mallen hosta. Jag tyckte att Mallen betedde sig konstigt i boxen samtidigt, för han ville inte stå vid ena väggen i boxen. Han blev jättesur när man försökte tvinga honom. lite senare en dag när jag stod och mockade ensam i stallet, så hörde jag ett högt frustande intill mig. Jag blev lite ställd för det fanns inte en enda häst inne. Jag började fantisera om att det var nog en spökhäst som stått i stallet tidigare som spökade för mig, ha ha. Ett halvår senare ung. så tog vi ut två hästpratare, jag och en annan hästägare i stallet. När dom kom dit så fick vi inte vara där när dom "jobbade" med hästarna, utan vi fick snällt hålla oss undan en timma. När dom var klara så hade dom skrivit ner det hästarna har försökt fömedla. Bellan den andra hästen hade dom fått fram exakt det vi redan visste redan, hur hon var. Mallen däremot hade inte varit så pratsam av sig. Kanske tur med tanke på att jag då och då hört honom svära en del i hagen när han varit irriterad på någon, hi hi. Men hans mamma hade dykt upp. Jag hade inte sagt något till dom om att jag hört ett frustande intill mig, när jag mockat. Dom frågade om hon funnits i stallet förut, och jag svarade att det hade hon inte. Tydligen hade hon följt med Mallen till det nya stallet för att hon varit orolig för honom. Usch! Jag grät så det skvalade. Ni får tro på det eller inte, men man måste nog uppleva något sådant här själv för att tro på det. Jag och Figgy, Mallens mamma hade något speciellt ihop. Ni kan läsa mer om henne i bloggen. Dom här hästpratarna fick Figgy att släppa taget om Mallen och gå vidare, i alla fall, sa dom. Hur dom nu gjorde.
Nu ikväll när jag var ute hos hästarna så var dom välldigt vakna, och lyssnade efter minsta lilla ljud inne i skjulet. Det kändes ändå bra och harmoniskt. När jag fotat tidigare med mobilkameran, med blixten på, så har jag alldrig fått sådana här streck på korten. Alldrig någonsin faktiskt, med någon kamera, vad jag minns. Det var nog Mallens mamma Figgy som var där och höll ett koll på Mallen så han hade det bra. Jag hoppas det i alla fall för jag har tänkt mycket på henne och hoppats på att hon ska möta upp Mallen.
